Gränsland

Jag lever i ett gränsland, ett dimland. Jag är inte helt vaken eller närvarande. Halva jag befinner sig i dödsriket. Jag försöker tänka positivt men finns ingen riktigt livslust. Ingen riktigt dödslust. Jag vet inte riktigt vem jag är, jag vet inte vad jag vill. Jag vet att jag vill bli rättvist behandlad, inte behöva ta ansvar för andras handlingar, få en förståelse och ett erkännande. Inte få skuld för att jag anpassar mig beteende och gör som de vill att jag ska göra. Inte för att jag tycker att det är rätt utan för att jag anpassar mig till er. Hur ska jag kunna visa medkänsla, kärlek eller annat när känslor aldrig varit tillåtna utan blivit bestraffade?

Nu blir jag bestraffad för att jag inte gör rätt, för att jag har lärt mig att inte visa känslor och inte vet något annat. Jag har kämpat med att kunna spela känslor och inte uppfattas som en psykopat men jag kan inte göra det i erat sällskap. Det är för betingat. Det var du som lärde mig att hålla inne på känslorna och du som nu straffar mig för att jag inte känner dom känslor du vill att jag ska ha.

Varken släkt eller familj

Jag har gång på gång förstått att de jag ser som min familj inte räknar mig till familjen. Varje gång jag förstår är det lika smärtsamt och varje gång glömmer jag lika snabbt. Jag tillhör inte min systers familj, inte min brors familj, inte min fars familj. Jag ser inte dom som släktingar, men det är vad de kallar mig. Jag är min systers släkting, inte familj.

Ibland händer samma sak med vänner men det är inte i närheten av så jobbigt. Jag är sårad och inser att jag snart borde ge upp att försöka hitta en ingång till min "familj".

Paus

Av tusen och ingen anlendning har det inte blivit mycket skrivande på sistone. Jag har inte haft tid, inte haft energi och inte haft tillgång till dator när tiden och energin funnits. Jag har haft mycket på mitt ordinarie jobb. Jag har börjat på två till jobb, ett enkvällimånadenjobb och ett endagiveckanjobb. Inräknat långa restiden (alltså inte dagpendlingen från sovplats till jobb utan bara veckopendlingenfrån sovplats till sovplats) så jobbar jag minst 50 h/v.

Mitt senaste jobb, som jag tänker ska bli mitt framtida jobb, är massagen som jag kommit tillbaka till. Återigen en dag i veckan men numera fulltecknat tilll skillnad från tidigare. Den nya upptäckten jag har gjort är att jag känner vad mina kunder känner. Ibland känner jag till och med innan de kommer in. Om jag får ont i rumpan är det definitivt någon som behöver sätesmassage, när jag står och masserar och det börjar dra i rhombodeii så har patienten alltid problem just där. Det är lite konstigt, ibland lite jobbigt - ibland väldigt praktiskt men en dag då alla mina kunder haft samma problem så har jag fortfarande ont när jag går hem.

I början trodde jag det här bara var inbillning men det har blivit så tydligt att jag börjar tvivla. Eller rättare sagt, jag börjar tro.

Förutom att jobba har jag åkt skidor. Det var inte lika fantastiskt som förra året men ändå helt underbart. Troligtvis för att jag var stressad över jobb och att det började med ett storbråk. Svårt att släppa allt men jag längtar redan till nästa år. Jag drömmer att jag svichar ner för backarna, känner frihet i ansiktet och har inga bekymmer förutom hur jag ska lyckas undvika isfläckarna.

Närhet och avstånd

Känner någon sorts sorg i mig. Kanske är det att det här pendlandet börjar tära på mig, avsaknaden av vänner börjar bli lite för stor eller så är det för att det närmar sig nyår och det gör mig alltid lite låg.

Jag får ofta det jag önskar mig, om jag bara vill tillräckligt mycket. Ibland är tanken på det jag vill ha så mycket bättre än verkligheten. Ibland önskar jag mig fel saker. Som ett jobb som kanske inte är så bra i verkligheten, någon människa jag skulle vilja ha som vän som inte egentligen inte är någon bra person och förr i tiden partners som inte alls varit något att hänga i julgranen när det kommer till kritan.

Det jag vill ha nu är möjligheten av att våga och njuta av närhet. Både sexuell närhet men även att kunna nudda bekanta eller främlingar utan att få ångest eller krama om en kompis utan att det ska vara en stor sak, vilket ligger längre bort än sex. I tanken är allt lätt. I tanken kramas jag, har sex och ha allmän närhet med människor omkring mig men i verkligheten är jag som en stubbe. Hård och kall. Med vilja och längtan men med stora hinder jag inte förstår mig på.

Fejk, substitut och wannabe

Jag har återigen påmints om att fejk och substitut normaliserar konsumtion av orginial. När jag äter (eller för ofta ser) köttsubstitut som ser ut som djurlik gör att det känns mer "naturligt" att äta lik. När jag äter godisliknande snacks, dvs snacks som är småsött men inte innehåller raffinerat socker eller andra alltför skadliga ingredienser, ökar mitt sug efter konventionellt godis. Fuskpäls gör att jag reagerar mindre på djurpäls på människa. S.k. feministisk, kravmärkt eller jämställd porr gör först vaniljporr, sedan rent sadistisk porr och barnpornografi normaliserat.

Tur för mig att jag inte konsumerar "feministisk porr", däremot händer det att jag konsumerar fejkkött och ännu oftare wannabegodis. Listan över fejk som normaliserar kan säkert göras mycket längre men just nu kan jag inte komma på så mycket mer. (eller så vill jag helt enkelt inte vill låtsas om faktum vad jag normaliserar). En del saker kanske också är bra. En låtsasanställning (typ du får betalt när du har kunder men du har inga som helst garantier för lön) gör att jag höjer kravet på en riktig anställning.

Jag försöker komma på var gränsen går. Och när något är en kopia. Tex mandelmjölk kan jag se som en kopia till komjölk men jag kan också välja att se det som en egen produkt som skulle finnas oavsett att det var kutym att dia kor. Sojaböns/seitanjulskinka däremot känns lite väl mycket som en efterapning men hur är det med råkex, är det bara en kopia av konventionellt bröd?

Och var går got damn it gränsen för porr? Fejksamlag i filmer ligger lite för nära gränsen för mig ("frigid sexmotståndare" som jag är). När blir prostitution till prostitution? När en person låter sig/tvingas försörjas av sin sambo? Har dom där jävla sexradikalerna rätt när de säger att äktenskap bara är en annan form av prostitution? Ganska konstigt argument med tanke på att samma personer säger att prostitution inte är något dåligt i sig.

Som vanligt är jag hungrig (jag har normaliserat ett icke-ätande) och drömmer mig tillbaka till Raw 42 även om det inte kommer i närheten av Kiviks lilla råa. Där blev det både rågodis och zuchinipasta. Jag vill verkligen ha en spiralizer/mandolin men tänk om det skapar ett större sug efter durumvetespaghetti?

Klass

Jag kom på att jag vill skriva en bok med Liisa. Oavsett hur jag och mina kollegor kommer överens och våra olikheter som ibland är oöverbryggbara så har vi en likhet och det är att ingen av oss har medel- eller överklassbakgrund och dessutom lite av ett förakt mot medelklassen. Vi är enligt min definition ändå en del av medelklassen numer med allt vad dubbla känslor det medför. Vi har pratat mycket om att vi behöver kämpa lite extra för att tycka att vi duger, både pga av kön och klass och uppmuntrar varandra till att vara good enough. Det går att göra saker som inte är perfekta och det är bra. vi behöver inte prestera till 100 % eller ständigt överträffa oss själva.

Detta har gjort att jag kommit på att jag skulle kunna skriva en bok. Jag behöver inte vara bäst för att göra det, tänkte alla så skulle inget vettigt bli gjort (av någon vettig människa). Med vår erfarenhet, kunskap och framförallt våra åsikter och självreflektioner kring fsf (som boken ska handla om) kan det bli superbra. Det kommer väl ta några år till den är färdig, första steget är att övertyga Liisa och hitta lite tid.

Har just avslutat en underbar saffransmoothie med 1 dl mandlar, 2 dl vatten, 1 halvfrusen banan, 3 dadlar, 1 tsk macapulver, 1 pkt saffran välmixat i vår blendtec Blenda. Receptet är inspirerad av http://eaniegreenie.wordpress.com recept som hon fått av någon Johanna Olesen med lite ändringar efter min smak.

Berlin 1989

Jag har byggt en mur omkring mig som måste rasa. Jag har hela tiden trott att mina problem främst beror på de faktiska övergrepp jag varit utsatt för. Jag har varit så övertygad att jag inte sett det andra. Hur jag blev påverkad av det dagliga livet. Av att inte få kärlek och omtanke. Att jag inte fick uppmärksamhet eller tid. Hur jag blivit påverkad av att känna mig ivägen och jobbig. Hur det har gjort att jag fortarande inte vågar ta min berättigade plats eller vara till besvär. Hur jag än idag kan bli ledsen när jag känner mig bortprioriterad eller att jag är överkänslig över att inte bli vald. Att jag hela tiden behöver bekräftelse på att jag duger och om jag inte får det så känner jag mig dålig. Värdelös. Tror att människor inte tycker om mig eller uppskattar det jag gör. Jag vet inte hur kärlek tas emot, inte heller hur kärlek ska ges. Jag lärde mig inte det utan det jag lärde mig var hur jag skulle bygga en mur för att inte släppa in eller ut några känslor. Jag förstår inte hur min omgivning står ut med mig. Jag kan aldrig förstå att människor kan vilja vara med mig. Att de skulle kunna tycka om mig. När det är fler än en människa inblandad tror jag alltid absolut att de tycker bättre om varandra än mig och de helst skulle bli av med mig.

Känslan av att alltid vara i vägen, till besvär, att göra fel är väldigt stressande coh skapar en ständig vardaglig ångest av att vara fel. Jag måste arbeta med mitt motstånd mot känslor och närhet. Jag tyckte att jag förra året jobbade men jag vet inte om jag verkligen gav allt. Nu ska jag jobba ännu hårdare med att bryta ner muren. Och satsa på återhämtning efter all stress.